My Own Feet a Memoir

skapligt skön sömn inatt.
15 timmar ungefär.
då har jag inte räknat på dom jag sov
igårkväll när jag kom hem.


kan ändå tillägga att jag haft en mycket grym semester.
och det här kan bli ett av de längsta inläggen någonsin.

nöjet började ju redan innan jag skulle åka.
när jag väl bestämt mig och bokat min resa så var det dags att
lura familjen - att jag inte skulle med. övertala.

med mitt normalt sett värdelösa pokerface
så lyckadaes jag med stor framgång
lura alla - mytoman.
det var som jag lärt mig.
om man ska ljuga. ljug med en ny lögn.

och det var nästan helt 100% som jag höll mitt pokerface.
det var när jag började ljuga för mamma som
det började dra lite på smilet. även om det jag berättade var sant.
fast bara i en annorlunda form.

ljug med ny lögn.
jag lyckades ljuga så bra tillochmed att min lillebror tyckte att det var lika bra att jag skulle packa resväskan. 'jag skulle ju trots allt till norge i ett par dagar, vem vet när jag är hemma igen' så då kunde jag packa ostört.

efter att ha varit på diverse besök med familj så tror jag att jag ljugit tillräckligt.
önskade de lycka till med allt och en trevlig semester.

började mitt äventyr med att andreas kom och körde mig till busstationen kl 2.
tog buss till karlskoga. där mötte jag upp den enda familjemedlemmen som visste något.
tomas -alias bonuspappa- och vi körde hela vägen till stockholm för att hämta mamma.
givetvis hoppade jag av innan han skulle hämta henne för att sedan övernatta på hotell skycity på arlanda.

jag själv stack vidare in mot centrum. strövade runt lite på nk-huset med min resväska.
väntade på att jesper hellqvist skulle komma in. vi stack iväg på hans hockeyträning.
agerade talangscout och konstaterade att han var dominant som alltid.

det bar av mot jespers lya. övernattning - sen ringde klockan 05.00
smög iväg till upplandsväsby station och vidare mot arlanda.
06.07 når jag portarna till arlandas entré.

är skapligt nervös då jag vet att det kommer vimla av diverse familjemedlemmar här någon timme senare. för att inte tala om att mamma och tomas skulle äta frukost precis där jag kom in, med blick över hela flygplatsen. iallafall till incheckningen.
men de var sömntutor och efter jag checkat in så drev jag omkring lite.

det hela gick smärtfritt till och hamnade på flyget till münchen bredvid en mycket intressant äldre herre med sällskap av sin fru.
visade sig vara högsta hönset för lions (en av världens största hjälporganisationer) i sverige.
en mycket vis och allmänbildad man jag gärna skulle träffa igen.

studsade vidare till planet mot washington och flög den 9.15 timmar långa resan med ett ledigt säte bredvid mig vilket regenerar känslan av första klass.

väl framme i washington höll jag på att smälla av all god mat som osade igenom luften.
men hade inte tid med det. var tvungen att fortsätta för allt krångel som usa ska ha för att släppa in en. träffade en svensk på bussen till huvudbyggnaden på flygplatsen.
startade ungefärsåhär.

'your watch is very nice, looking to buy a similar one.' sa han.
'thanks so much, etc etc.' svarade jag.
efter någon minutspratande så ställer han frågan.
'where are you from?'
vilket på jag svarar 'sweden'
'jaha då behöver vi inte prata engelska något mer då.' skrattade han fram.
det var en intressant människa jag även där skulle vilja träffa igen, dock han vi inte byta några uppgifter med varandra innan vi skiljdes åt.

mot orlando och florida. hamnade bredvid en ukrainsk kvinna i 45-50 års åldern. flygrädd ska väl nämnas också att hon var, då hon gångpågång sa till mig att hon var rädd med sin stappliga engelska och kollade oroligt på mig med sina rådjursögon.

tog farväl även där av min nyvunne vän från ukraina och hämtade min väska.
slog ihjäl en heldel tid på flygplatsen i väntan på familjens ankomst genom att äta mat.

när tiden var inne stod jag utanför porten med 'arriving'
och såg hur min familj var på väg emot mig.
sekunderna kändes som världens längsta
och deras steg var som om de var i slowmotion tills de var framme
och när de väl var framme så flög de iväg.

kramar och glädjetårar utdelades och de trodde nog inte sina ögon.
att jag var där. stod och väntade på dem. på flygplatsen i orlando.
de hade gett upp hoppet på arlanda. det var härligt att överraska dem så.
och jag uppskattar verkligen hur glada de blev när de såg mig. känns i hjärtat.

ska se om det blir en fortsättning på äventyret någon dag.
med risk för grammatikfelet eller sär skrivning så får ni leva med det.