och det är med trötta steg jag kliver upp såhär kl 15.00
konstaterar att min fot fortfarande sover.
när jag var 15 tyckte jag det var asgrymt.
ville inte då att foten skulle vakna igen.
nu får jag dödsångest direkt.
stora delar av den har sovit sen i onsdags.
inte den senaste. utan förra onsdagen.
och kroppen är en påminnelse
om att vi alla ska dö engång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar